Happy to be here 2+3 mars

Happy to be here
en koreografi av Anna Koch

Happy to Be Here hade premiär 2+3 mars 2010 på  Dansens Hus. Spelas även på Made-festivalen i Umeå den 7 maj och den  9-10 maj här på på Weld.

För recensioner, var god läs nedan.

Happy to be here - är ett dans-existentiellt antagande, ett mjukt vackert landskap där bastarder blir till. Med ”dans-existentiellt” menas här både dansens existerande plats som scenisk företeelse samt existensen hos den som dansar och betraktar den.


Anna Koch har fört en fördjupad koreografisk process tillsammans med Marcus Doverud, Josefine Larson Olin, Marie Fahlin, Igor Koruga (SRB) och Dragana Zarevska (MKD) samt Bure Holmbäck. Tillsammans har de undersökt olika koreografiska metoder och inventerat varandras kunskap, bejakat flödet av idéer, rörelser och samtal som fötts, kastats omkull och bytts ut.

 
Happy to be here är en kamp av önskningar och begär. Genom en uppmärksam process har rytmiska, insisterande rörelser filtrerats fram. Solon, duetter, trios och större gruppdynamiska partier uppstår. Ljudet av applådåskor samsas med ren tystnad. 


Ett danshistoriskt något, gör sig påmint och påstår: Monstret, den gamla formen av koreografi talar och lever.  It´s alive, it´s alive, I saw it with my very own eyes. På vilket sätt kan vi reta detta monster?

 

Publiksamtal den 3 mars efter föreställningen.

 

Ljudbild: Bure Holmbäck, Rohaeen

Ljus: Erik Westerlund


Kostym: Ingela Nilsson, Anna Koch


Produktion: Weld

 

 

Marcus Doverud (SE) arbetar som konstnär och aktör inom dans och performance. Han rör sig mellan olika uttryck vilka behandlar kroppsliga, rumsliga och ljudliga yttranden och deras inbördes förhållanden. Marcus har visat verk på Teater Giljotin/Alp Gallery, Göteborgs Dans och Teaterfestival och samarbetat med bland annat Rasmus Ölme, Suzanne Osten och Anna Koch. Han har studerat samtida estetik på magisternivå vid Södertörns Högskola, samt gått mimlinjen på Teaterhögskolan i Stockholm.

 

 

Marie Fahlin (SE) är utbildad koreograf vid School for New Dance Development i Amsterdam och är sedan 1992 verksam som koreograf, dansare och lärare. Hon har skapat ett trettiotal koreografier, såväl solon som större gruppverk, sceniska verk och projekt i offentlig miljö som uppförts på bl.a. Moderna Dansteatern, Weld, Dansens Hus och Fylkingen. Marie samarbetar ofta med andra konstnärer, kompositörer och koreografer samt bedriver forskningsprojekt och arbetar som dansare.

 

Bure Holmbäck (SE) är autodidakt konstnär och schamanpraktikant. Han arbetar med rörelse, ord och ljud och har tidigare samarbetat med Anna Koch i hennes verk till invigningen av Bonniers Konsthall (2006).

 

Anna Koch (SE) är dansare/koreograf och konstnärlig ledare för Weld i Stockholm. Under de senaste åren har Anna skapat ett stort antal projekt här hemma och internationellt. Hon verkar ofta i konstvärlden och inom teatern och arbetar ständigt med att vidga dansens ramar på olika sätt.



Igor Koruga (SRB) har varit inblandad i alternativa former av teater, performance och modern dans sedan 1998. Som medlem i NGO-station i Belgrad, deltog han som dansare i olika projekt och residens nationellt och internationellt. 2009 erhöll han två dansstipendier för europeiska utbildningsprogram danceWeb och NOMAD Dance Academy och har nyligen börjat skapa egna koreografiska arbeten. Igor studerar även socio-kulturell antropologi vid universitetet i Belgrad.



Josefine Larson Olin (SE) är nyutexaminerad dansare utbildad vid Balettakademien i Stockholm med bakgrund inom bildkonst. 2009 var hon danceWEB-stipendiat i Wien där hon bl.a. medverkade hon som dansare i verk av Anne Juren. Under hösten arbetade hon i residens i Norge med Danskonstkollektivet Sch!! samt dansade hon i verk av performancegruppen Superamas. Hon har arbetat som dansare och koreograf för teater och tv samt är initiativtagare och medlem i Danskonstkollektivet Sch!! och föreningen Af Dalmatinerhjärta.



Dragana Zarevska (MKD)
är bildkonstnär och född i Kratovo, Makedonien. Hon arbetar främst med video och grafik. Hennes verk har visats på BJCEM 2009 (Biennal for Young Artists in Europe and Mediterranean), där hon belönades med “Artist in residensce program 2010” och på filmfestivaler i Makedonien, Portugal, Nederländerna, Österrike och Schweiz. Dragana bedriver masterstudier i kommunikation och media i Skopje, Makedonien.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 


Recensioner


Nummer.se

 I Happy to be here på Dansens Hus undersöker Anna Koch dansens grundförutsättningar. Kanske inte publikfriande men alltid i förhållande till publiken, och med ett driv av energiladdade kroppar i ständig rörelse.

 

När koreografen och dansaren Anna Koch gästar Dansens Hus gör hon det med ett verk som verkar vilja undersöka dansens grundförutsättningar, eller själva tillblivelsen.
   Tillsammans med de medverkande dansarna låter hon mönster och idéer varsamt födas och mejslas fram. Att detta sedan sker ur energiladdade kroppar som ständigt befinner sig i rörelse, även när de tillfälligt vilar, finns hela tiden med som ett grundläggande antagande.

Det som betonas är själva flödet och att en rörelse leder till en annan, antingen det är som en upprepning eller som ett svar. I Happy to be here ges de koreografiska processerna en gestaltning som är lika undersökande som de är lustfyllda.
   Anna Koch har med andra ord tagit med sig sitt koreografiska laboratorium från Weld, där hon är konstnärlig ledare, till Dansens Hus lilla scen.

Dessutom framstår alla möten som sker på scenen och varje rörelse som dessa rymmer hela tiden som precis lika viktiga. Inte i meningen betydelsebärande, utan på det sättet att såväl den minsta rörelse som varje annan detalj verkligen behandlas som en helt nödvändig del för helheten. På så sätt skärps även uppmärksamheten på vad som sker i och kring det tydligt avgränsade scenrummet.

Även om man varken kan beskriva Happy to be here som publikfriande eller som speciellt estetiskt tilltalande har föreställningen en nerv och ett driv som gör att de 50 minuterna går ovanligt snabbt.
   Trots att dansarna flera gånger bokstavligen vänder ryggen mot publiken eller blundar är de ändå aldrig helt inneslutna i sig själva. Istället räcker det med en enda blick eller ett ansiktsuttryck för att skapa ett förhållande med publiken och inte minst förväntningar.

Relationerna på scenen är nästan lika subtila. När till exempel Marie Fahlin eller Josefin Larson Olin lösgör sig från gruppen för att framföra ett solo är de andra medverkande ändå närvarande i sin frånvaro.
   För de lyckas övertyga mig om att det som utspelar sig på scenen bara är ett litet utsnitt och en del av ett större skeende som just då inte skildras.

Tomas Olsson 

 

SVD

 

Happy to be here är inte alls någon dum titel på Anna Kochs nya verk, ett koncentrat av mänskliga möten som äger rum på Dansens hus lilla scen och inte ”hemma” på Weld, plattformen för tvärkonstnärliga möten som Koch är konstnärlig ledare för.

Det är ändå Welds anda som genomsyrar det knappt timslånga stycket där sex dansare – eller personligheter – med olika ålder, nationalitet och bakgrund inom dans, performance, ljud och bildkonst skapar ett slags väv av sina erfarenheter och uttryck. Man skulle kunna kalla det för upptäckardialoger, interfolierade av solon och koreograferade ”gruppsamtal” där dansarna lyssnar in varandra med individuella förskjutningar.

Redan i inledningen etableras en tillåtande och nyfiken stämning man känner igen från Kochs arbeten. Dansarna springer in på scenen och ställer sig och blundar. Är. De leker Följa John, gör enkla rörelser där kropparna svarar på varandras höfter, hopp, klappljud och grimaser. De kommunicerar genom sina inneboende olikheter. Någon lämnas ensam.

Det här är dans som inte handlar om perfektion eller förevisande. Snarare finns en närvaro som påminner om barns förhållande till omgivning och nu; man är både i sig själv och tillsammans, under ständig påverkan. Två främmande händer retas i trygg symbios. Ett ord kan betyda olika saker.

Det vilar en mjuk stämning över detta ”to be here”. Det är vackert när gruppen samspelar bara genom att hastigt nosa i luften eller röra sig nästan unisont med slutna ögon. Här finns också några fina solon, inte minst Marie Fahlins lätta, blixtsnabba förflyttningar.

Koreografin tycks byggd på rester, rytmer och irrationella spår som processats och återvunnits. Lika subtil är musiken; ett svagt brus av trumrytmer och klangbilder. Endast ett publikjubel hörs ironiskt tydligt. Anna Koch bryter gärna upp det anspråksfulla med mild humor. Som när den klassiska baletten skymtar fram i pas de deuxer och Dragana Zarevska visslar triumferande när hon lyfts högt mot publiken.

Happy to be here prövar också olika förhållningssätt till att vara på scenen. Genom svarta sidokulisser skapas en lek med det klassiska teaterrummet där aktörerna gång på gång gör entré och sorti eller betraktar det hela lite utifrån.

Anna Koch och ensemblen undersöker inte bara dansens vidgade möjligheter utan väcker också allmänmänskliga, existentiella frågor om hur vi samspelar – och ibland krockar med ett ljudligt ”pling”. Man går ut leende, lite mer happy.

Anna Ångström

 

Dn

När koreografen Anna Koch efter många år är tillbaka på Dansens hus med nya föreställningen ”Happy to be here”, kunde man kanske tolka verktiteln ironiskt. Kul att vara tillbaka, på finaste dansscenen. Som energisk, framgångsrik konstnärlig ledare för experimentella scenkonstplattformen Weld har Anna Koch haft fullt upp med performance i alla tänkbara uppenbarelser.

Titeln ”Happy to be here” är dock snarast uppriktig. Lyckan över att vara här är lite av ett konstnärligt credo. Hur ska man gestalta det ständigt gäckande nuet? Hur undviker man att stelna i en form?

Svaret är som så ofta på 2000-talet: genom att gestalta själva den kreativa processen. Ni vet, vägen är målet.

Till sin hjälp tar Anna Koch denna gång en mång- och tvärkunnig skara konstnärer. På scenen ett halvdussin ord-, bild- och videokonstnärer, scenaktörer inom teater, performance och dans, därtill en koreograf, alltså vid sidan av Anna Koch själv.

Sextetten Marie Fahlin, Josefine Larson Olin, Dragana Zarevska, Igor Koruga, Marcus Doverud och Bure Holmbäck, stöts och blöts på scenen. De springer, möts, rörs och berörs, imiterar och sniffar på varandra, tjoar, pustar. Likväl utan att föreställningen bara faller sönder i meningslöshet.

”Happy to be here” bjuder på ett fördolt, på något hemlighetsfullt sätt organiserat kaos, som hos experimentförfattaren Georges Perec.

Åskådaren behöver egentligen inte försöka knäcka koderna, se strukturen bakom gestaltningen, eftersom målet just är vägen. Den pågående kreativa processen, aktörerna på scenen just nu. Vägen innefattar givetvis också mina funderingar.

Det låter möjligen svårare, mer intellektuellt än vad det faktiskt är.

”Happy to be here” drivs framför allt av ett mjukt, lika lockande som gäckande flöde. Och av de sex aktörernas alldeles uppriktiga gillande, tja, lycka, över att vara här. Just nu.

Örjan Abrahamsson

 

Anna Koch: Man kan ta koreografen från platsen men inte platsen från koreografen

Happy To Be Here av Anna Koch (2/3 Dansens Hus, Lilla Scen) beskrivs vackert som ett "dansexistentiellt antagande" och jag kan nog hålla med om att föreställningen är ett nedslag i den vardagliga existensen skildrat via mediet dans.

Det som visas på scenen är korta ögonblicksbilder av mänsklig existens. De korta scenerna är tillräckligt skissartade för att tillåta betraktaren att göra sin helt personliga tolkning av vad det är som sker på scenen. Vilket är sympatiskt. Sympatiska är också de som interagerar på scenen, inte minst Dragana Zarevska som har en närvaro som gör att blicken spontant dras till henne. Men även Marie Fahlin skapar intresse genom sitt lika finstilta som exakta rörelsespråk. Spännande är också Bure Holmbäck, som presenteras som schamanpraktikant i programmet men tyvärr tar han inte riktigt plats på scenen förrän i applådtacket vilket man bara kan beklaga.

Intressant nog använder Koch, trots sitt samtida rörelsespråk och konceptuella grundval för verket, sig av en ultratraditionell verkkonstruktion; solon, duetter, trios och gruppstycken. Den kollision som uppstår i mötet mellan samtid och dåtid skapar intressanta förskjutningar och dissonanser som stimulerar betraktandet av verket. Även ljudscenografin av Holmbäck och Rohaeen är stimulerande oförutsägbar och blandar ljud från de mest skilda områden.

Trots att Koch gästspelar på Dansens Hus Lilla scen känns verket mycket WELD:skt, det vill säga att det känns format för den läckra studion snarare än för den mer konventionella scenen i Dansens Hus. Slutsatsen blir att man kan ta koreografen från platsen, men inte platsen för koreografen.

Lena Andrén/ Dansportalen