16+17 okt. DeSacre! Weld c/o S:t Jacobs Kyrka:

Christine Gaigg / 2nd nature
DeSacre! En performance/föreläsning om den politiska och estetiska protestens kroppsspråk

Weld är stolta att presentera den österrikiska koreografen Christine Gaigg tillsammans med författaren Erich Klein, danskompaniet 2nd Nature och DeSacre! En lecture-performance/koreografi som ställer den senaste konstskandalen kring Pussy Riot från 21 februari 2012 sida vid sida med scener ur Igor Stravinsky ́s och Vaslav Nijinksy’s Våroffer från 1913.

Läs reflektion nedan.

Den 21 februari 2012 intar fem unga kvinnor Moskvas största katedral iförda färgglada stickade balaklavas. Till musik från en bandspelare hinner de framföra fyrtio sekunder av sin punkbön ”Jungfru Maria, Guds moder, kör ut Putin” innan de slängs ut av katedralens väktare. Genom miljontals delningar på twitter och youtube av filmmaterialet från framträdandet är Pussy Riot efter några veckor världskända, då tre av medlemmarna grips och placeras i häkte. Under ett halvår sitter de i väntan på vad som av många beskrivits som en iscensatt rättegångsprocess, bevakad av internationell press. Två döms till fängelse för ”huliganism och anstiftan av religiöst hat”.

-------------

Torsdagen den 16 okt. kl. 19.00
(Efterföljande samtal Dansmuseet ca 20.30)
Fredagen den 17 okt. kl. 19.00

(Efterföljande samtal S:t Jacobs kyrka ca 20.00)

S:t Jacobs Kyrka, Västra Trädgårdsgatan 2
Biljettpris:
200 kr (ordinarie) 150 kr (student)

Biljettbokning

--------------- 

Den 29 maj 1913 framför den ryska baletten Igor Stravinskys Våroffer i koreografi av den ryske koreografen Vaslav Nijinsky på Théâtre des Champs-Élysées i Paris. Till komplexa, dissonanta toner gestaltade dansarna hedniska riter med primitiva och brutala rörelser som bröt starkt mot den klassiska balettens språk. Publiken på teatern rasar i vad som har beskrivits som en närmast lynchartad stämning. Den moderna dansens intåg blev på samma gång danshistoriens största skandal.


Med den dokumentära dansföreställningen DeSacre! utforskar den österrikiska koreografen Christine Gaigg tillsammans med författaren Erich Klein gemensamma nämnare i den politiska och estetiska protestens kroppsspråk utifrån dessa båda händelser. Med hjälp av sju dansare rekonstrueras delar ur Nijinskys koreografi av Våroffer och speglas mot en rekonstruktion från Pussy Riots fragmentariska filmklipp av aktionen i frälsarkatedralen. Mötet mellan dessa belyser respektive konstverks motiv såväl som dess inverkan på sitt samtida samhälle.

Med DeSacre! ger Christine Gaigg ett förslag till hur Nijinskys 100 år gamla koreografi kan fungera som en kommentar till Pussy Riots punkkonst i dag och tvärtom. DeSacre! riktar också en fråga till vår samtid. Vad är att vanhelga? Förklarar värderingar som anses heliga och okränkbara i sig skandalen? På vilket sätt överskrider Pussy Riots aktion ren provokation?

Christine Gaigg färdigställde DeSacre! i april 2013 efter inbjudan av Österrikes förbundsråd och Tanzquartier Wien till att skapa en performance för Josephskapelle i Wien, en liten katolsk kyrka byggd för det habsburgska familjeimperiet under 1700-talet. När Christine Gaigg och hennes kompani 2nd Nature nu, på inbjudan av Weld, framför DeSacre! i Sverige för första gången är det i S:t Jacobs kyrka från 1600-talet, mitt emot kungliga operan i Stockholm.

----

KONCEPT: Christine Gaigg
DANS: Alex Deutinger, Marta Navaridas, Petr Ochvat, Anna Prokopová, Eva-Maria Schaller, Veronika Zott och Thales Weilinger
TEXT,TAL: Christine Gaigg, Erich Klein
SCENBILD: Philipp Harnoncourt
LJUS: Jan Wagner
MUSIKBEARBETNING: Florian Bogner
MUSIK: Igor Stravinsky Le Sacre du Printemps (utdrag)
CHRISTINE GAIGG
KOREOGRAFISKA ELEMENT: Vaslav Nijinsky (efter rekonstruktion av Millicent Hodson), Pussy Riot
KOSTYM: Dorothea Nicolai
ASSISTANS: Iris Raffetseder
ENGELSK ÖVERSÄTTNING: Alexa Nieschlag, Christine Gaigg TEXTNING: Monika Kalitzke
PRODUKTION: Eva Trötzmüller, artphalanx
FOTO: eSeL.at

----

CHRISTINE GAIGG
är frilansande koreograf och regissör baserad i Wien. Hon har studerat filosofi och lingvistik vi universitetet i Wien samt dans och koreografi vid The School for New Dance Development i Amsterdam. Under namnet CHRISTINE GAIGG/2nd nature arbetar hon sedan 1994 tillsammans med dansare, kompositörer, författare och filmskapare. I samarbete med kompositören Max Nagl skapade hon bland annat Sacre Material (2000) och ADEBAR/KUBELKA (2003) Tillsammans med Bernhard Lang har hon utvecklat TRIKE-serien (2004-2009), och med Bernhard Gander och Klangforum Wien Seven Cuts (2011). Inom teatern har hon bland annat regisserat Über Tiere av Elfriede Jelinek (2007) vid Theater am Neu- markt Zürich och Tanzquartier Wien samt Wenn die Kinder Steine ins Wasser werfen av Xaver Bayer (2012) vid Schauspielhaus Wien.

PHILIPP HARNONCOURT
är österrikisk teater- och operaregissör och har bland annat regisserat Den brinnande ängeln av Sergej Prokofjev (Odeon, Wien 2011), Rodelinda av G.F. Händel (Theater an der Wien, 2011), Rosenkavaljeren (Musiktheater Revier 2012/13), J. Ofenbachs Riddar Blåskägg, Wiener Blut av J. Strauss samt Der Schatzgräber av Franz Schreker. Han arbetar också med att utveckla scen och ljuskoncept, skriver för teater, har varit teknisk chef för festivalen ImPulsTanz och verkställande direktör för Schauspielhaus i Wien. Sedan många år tillbaks arbetar han med Christine Gaigg i kollektivet Gaigg/Harnoncourt/Lang/Ritsch.

ERICH KLEIN
Är översättare, journalist och redaktör för litteraturtidskriften Wespennest, bidrar med texter till Ö1 programmes Diagonal, Ex libris och Kontext samt organiserar litteraturevenemang som Literatur im Herbst. Publikationer: Die Russen in Wien – die Befreiung Österreichs (1995), Denkwürdiges Wien: Denkmäler der 1. und 2. Republik (2004), Graue Donau – schwarzes Meer (2008, mit C. Reder). Han är också redaktör för bland annat Odessa (2013). Han har bland annat översatt Alexander Pjatigorskij: Erinnerung an einen fremden Mann (2001), Dmitrij Prigow: Lebt in Moskau (2003) och Zakhar Prilepin: Sankya (2012).

FLORIAN BOGNER
har studerat vid the Elektroakustiska Institutet vid Universitetet för musik och scenkonst i Wien. Mellan 2003 och 2005 och återigen sedan 2012 undervisar han vid universitetet för tillämpad konst i Wien. Han arbetar som frilans inom ljuddesign, live-elektronik, datormusik och musik- produktion. Han komponerar till dokumentärfilm, reklam och teater. Tillsammans med Peter Böhm skapar han elektroakustisk konception, förverkligande och rådgivning för Klangforum Wien. 2004 grundade han KILO tillsammans med Markus Urban, 2005 Trion Landschaft mit Flöte, och 2011 skivmärket Experimentalstudio Brigittenau. Han är medlem i duos med Benedikt Leitner och Lars Mlekusch.

JAN WAGNER
är Wienbaserad ljusdesigner och tekniskt ansvarig inom teater, opera, dans och performance i en internationell kontext. Han har arbetat med ett antal regissörer, koreografer, scen- och ljuddesigners vid teatrar och festivaler, bl. a Wiener Festwochen, Tanzquartier Wien, Halle E+G, ImPulsTanz, OdeonTanz, Neue Oper Wien, steirischer herbst och Bregenzer Festspiele. Han debuterade som producent och regissör av dokumentärfilm med FUN FATAL 2007. Sedan 2008 undervisar han vid ljusdesignutbildningen vid The Institute of Dance Arts / Anton Bruckner Private University i Linz.

DOROTHEA NICOLAI
fick sitt genombrott som sömmerska i München och studerade kostym vid University of Applied Sciences i Hamburg. Efter detta följde år av lärande och praktisk erfarenhet som kostymassistent, tillskärare, manufakturhandlare och kläddesigner i Frankrike, Belgien, Italien och Österrike. 1995 – 1999 var hon kostymansvarig vid Wiens Statliga Opera och 2000 - 2007 chef för kostym och peruk / make-up vid Salzburgfestivalen. 2008 gick hon över till Zurich Opera House, där hon arbetade som kostymchef. 2012 återvände hon till sin gamla tjänst vid Salzburgfestivalen. Hon är sedan 2005 medlem i internationella ICOM-kommittén.

----

Gästspelet är producerat av Weld i samarbete med 2nd nature och Stockholms Domkyrkoförsamling.
2nd nature stöds av MA 7Wiens kulturdepartement.
Weld stöds av Kulturrådet, Stockholms stad och Stockholms läns landsting.
Gästspelet har gjorts möjligt med stöd av INTPA - INTERNATIONAL NET FOR DANCE AND PERFORMANCE AUSTRIA av Tanzquartier Wien med bidrag av BKA och BMeiA.
Tack till Österrikes Ambassad i Stockholm och Dansmuseet.


---------------------
 

En dissekering av den politisk-estetiska protestens fysiska uttryck

Det mest utmärkande draget hos Christine Gaiggs föreställning/föreläsning DeSacre! är att den transformerar om vad som ursprungligen var fel rörelser på fel plats till rätt rörelse på rätt plats. Detta får till följd att vi som utgör publiken i S:t Jacobs kyrka 2014 känner oss just så väl till mods som majoriteten av människorna som befann sig i Kristus Frälsarens Katedral i Moskva 2012 och publiken i Théâtre des Champs-Élysées 1913 inte kände sig. I motsats till dem får vi nämligen vad vi förväntar oss, utdrag ur Nijinskys Le Sacré des Printemps (i Millicent Hodsons rekonstruktion) varvade med en muntlig och koreografisk analys av Pussy Riots aktion.

Vi njuter av utdragen ur Le Sacré framförda av de skickliga dansarna Alex Deutinger, Marta Navaridas, Petr Ochvat, Anna Prokopová, Eva-Maria Schaller, Veronika Zott och Thales Weilinger. I Gaiggs version får koreografin en tvingande dynamisk energi som skapar upplevelsen av att befinna sig vid gränsen av liv och död. En upplevelse som förhöjs av platsen, koret i ett suggestivt kyrkorum. Gaiggs val av vardagskläder istället för originalkostym för verket närmare nuet och därmed närmare mig som människa. Dock tar det bort en del av provokationen. I motsats till Ballets Russes vanliga sensuella kostymering var Le Sacrés dräkter i dåtidens ögon lika fula och klumpiga som koreografin. 

Vi fascineras av berättelsen om den korta men effektfulla aktionen av kvinnorna från den konceptuella punkgruppen Pussy Riot framförd av Gaigg själv och journalisten och rysslandskännaren Erich Klein. Nästan omärkligt lägger Gaigg in korta rörelsesekvenser ur aktionen i Le Sacré utdragen, sekvenser som blir till små utropstecken eller anomalier i den för övrigt ytterst genomkomponerade koreografin. Därefter låter hon dansarna genomföra rörelserekonstruktioner av såväl kvinnornas rörelser som säkerhetsvakternas rörelser. Rekonstruktioner som visar att Pussy Riots agerande är icke-aggressiv, frånsett några boxande och sparkande rörelser samt några svordomar. Vad gäller klädseln har Gaigg behållit de pastellfärgade rånarluvorna som förstärker rörelsens lekfullhet.

Utifrån ovanstående är det lätt att tänka att Gaigg ägnar sig åt att slå in öppna dörrar. Men genom att ställa koreografierna i Le Sacré och Pussy Riot vid sidan av varandra i en för sin publik neutralt trivsam miljö väcker hon insikten om hur slumpmässigt ett kollektiv kan tilldöma eller fråndöma rörelser rätten att finnas.

 

Den starka reaktionen på Pussy Riots aktion kan ha berott på den växande national-religiösa aggressiva underströmmen i det ryska samhället som nu resulterat i kriget i Ukraina. Ett slags nutida version av den panslavism som var en del av bakgrunden till så väl Le Sacré som första världskriget. I motsats till senare tolkningar av verket fokuserar Nijinsky inte i första hand på sex utan på det slaviska folkets uppvaknande. Hade Le Sacré, i likhet med hans första verk, Prélude à l'après-midi d'un faune, fokuserat på sex hade det förmodligen tagits emot med en förtjust rysning. Men i koreografin såväl som i musiken finns en tydligt aggressiv kraft som snarare än att behaga anfaller publiken. Kanske var det detta som gjorde Parispubliken obehaglig till mods. Kanske aktualiserade verket på ett undermedvetet plan den djupt rotade rysskräcken?

Vad gäller provokatörernas drivkrafter var Nijinsky, som på några få år utvecklats från dansare till avantgardistiskt koreograf, kanske lika frustrerad över att bli betraktad som sexobjekt som kvinnorna i Pussy Riot. Kanske ville han precis som de visa åskådarna en annan bild av verkligheten. Tolkningsmöjligheterna är många

Genom att skickligt välja ut två exempel på separerade men besläktade provokativa estetiska kroppsspråk och visa dem i en neutral miljö förstärker Gaigg deras estetiska styrka. Men genom att dissekera bort de provokativa elementen visar hon att ingen rörelse i sig själv är provokativ. Att det inte är den estetiska rörelsen utan den provocerade åskådaren som ger rörelsen dess provokativa kraft.

Den logiska följdfrågan blir därför vilken rörelse ger vi provokativ kraft?

Lena Andrén 2014